VET inte hur jag ska börja skriva.
Allt blev kanske inte som man tänkt sig.
Jag blir tokig av att få lov att vrida och vända på pengarna för att få saker och ting att gå ihop.
Och av bara vetskapen om hur det hade kunnat varit gör mig fruktansvärt irriterad.
Jag har aldrig haft några ekonomiska problem förut, alltid varit sjukt ekonomisk av mig så allt det här är nytt för mig.
Jag tycker det är skitdrygt på riktigt.
Att aldrig få någon egentid gör mig tokig också.
Jag var så glad efter träningen igår, äntligen fick JAG bara vara JAG.
Ingen hund, ingen Elias...det är ju dom två som är beroende av mig hela tiden.
Jag måste få mer sånt annars blir jag tokig.
Alla som känner mig vet att jag är ett kontrollfreak.
Men jag vill inte vara den som måste tänka på allt.
Bara för att jag är sån betyder inte det att jag vill vara så.
Så jag önskade jag slapp tänka på allt någon gång.
Ordet allt kanske är lite väl hårt men ibland så känns det fan så.
Jag ska vara ensam i tre dagar nu så varför kan man då inte försöka underlätta lite för mig.
Jag är ingen superwomen...inte på långa vägar...
Jag kanske är bitter, vad vet jag...
Jag blir småirriterad och ibland riktigt förbannad på småsaker.
Men när saker som att bara slänga soporna blir ett stort projekt när man är ensam hemma med en bebis och en hund så blir dom där småsakerna rätt stora för en.
Visst skulle jag kunna skita i att soporna måste slängas här hemma, sluta städa, skita i att Elias inte har en enda ren body att ta på sig för att se hur långt det skulle behöva gå tills någon annan tar tag i det problemet. Men jag funkar inte så.
Jag gör skiten själv och blir skitirriterad.
Skitirriterad över att jag måste tänka på "allt"
Jag önskar mig mycke.
Jag önskar:
- att slippa bry mig om pengar, eftersom sånt får mig att kvävas ibland.
- att våran hund Alva kunde vara själv hemma utan att skälla ihjäl sig. Allt hade varit sååå mycke enklare om man hade haft en hund som inte bryr sig om matte går hemifrån. Så som hon är nu så skäller hon tills jag kommer tillbaka, hatar att hon är så.
- att jag kunde släppa kontrollen ibland.
- att jag inte vart sur hela tiden.
Men nåt jag vet att jag inte önskade bort är mitt val att göra Elias.
För honom älskar jag över allt annat.
Jag önskar aldrig bort Johan heller, tänker leva med honom resten av livet om han står ut med mig.
Alva älskar jag också trots att hon är skitdryg ibland så vill jag inte ha henne någon annan stans än här hemma heller.
Det kommer kanske ta ett tag tills jag känner mig bekväm i min nya livs situation.
Jag vet att jag ibland borde tygla mig och inte bli arg på allt men just nu har det varit svårt.
Bara jag får komma igång med min träning igen så blir det nog bättre.
Bara mitt sockerberoende går över så blir nog saker mycke enklare också.
Mycke irritation liger nog i att jag inte äter något socker alls längre.
jaja.
Nu ska jag sluta gnälla och vara glad över att Elias äntligen sover.
Han har varit gnällig hela dagen för att han är trött men vägrar somna.
Men han somnade när jag skjutsade Johan till tåget och sover fortfarande.
Skönt!
Nej nu ska jag sitta och bara vara resten av dagen.
Do Not Disturb...
Bye bye!
skulle aldrig vilja vara utan honom...
8 kommentarer:
Förstår precis hur du tänker. En annan blir åxå irriterad och ibland skitförbannad över vissa saker här hemma.
Kan handla om i stort sett vad som helst. Ibland dras även lilleman med i bilden. Men inte för att jag ångrar honom, för det gör jag verkligen inte. Men allt skulle underlätta såå mkt om man verkligen hjälptes åt med allt. För det är en stor omställning med barn. Man kan inte längre bara tänka på sig själv. Men ibland är det just det man måste få göra. Å då måste man kunna hjälpa varandra med det.
Hoppas det går bra för er nu när ni ska vara själva. Hoppas Elias är snäll med dig =) Och vovven åxå.
åh, jag vet precis hur du känner! det är ju otroligt hur det kan bli... man får nog bita ihop lite såhär i början. men man får inte rädas att lämna ifrån sig hund och barn ibland. eller ofta. hur man vill ha det.
själv är jag galen för att min karl börjat röka igen bakom ryggen på mig.... inte första gången han gömmer saker för mig. man vet ju inte om han då ljuger om fler saker liksom. sjukt störigt.
kramar till dig!
Hej min vän. Dina ord kunde vart mina så som jag kände för bara några månader sen. Det känns som att man kvävs. Man ger hela sitt jag, hela sin energi till andra och till annat, så den sista lilla energin, den lilla gnista som finns kvar bara släks. MEN att få barn är en oerhörd omställning. Man offrar stora delar av sig själv och sitt ego. Helt plötsligt finns något där, som är beroende av bara dig, och har omedelbar behovstillfredsställelse (oj vilket långt ord). Men den där varelsen älskar dig för precis den du är, och DU, Sussi, är helt obytbar. Du betyder något för någon som inget annat kan ersätta. och DEN känslan ska du leta upp när det blir tufft, för det är den känslan som står för äkta kärlek. Den som bara en mamma kan känna för sitt barn. Hoppas du mår bättre snart. Pussar och styrkekramar från mig.
Självklart förstår jag att du inte vill anta utmaningen när du inte känner dig helt på topp.
Hoppas du mår bättre snart, och att ni får en bra helg.
Kramar
Ja men dom är juh riktigt fina dom lamporna från IKEA. Tycker aldrig jag hittat nå snygga fönsterlampor förutom dom där. Trist bara att dom ska locka till sig en massa djur, så dom ska gå sönder hahah. Är riktigt sugen på att köpa ett gäng till när man ska på IKEA nästa gång.
Jag tror att jag själv kommer skriva ett liknande inlägg om några veckor.
Hoppas du mår bättre snart!
KRAMAR!!
klart han kommer göra! med familj kommer en längtan efter att få knyta ihop sig till en enda stor mysig bulle. en liten hint kanske inte skadar heller ;) kramis!
Det verkar som om humöret inte är på topp i dag. Det tycker jag är sunt... Du måste ha haft mycke "egen tid" innan du fick barn. Förstå mig rätt, nu när du inte har nästan någon egen tid så måste det ju bli väldigt irriterande.. Var noga med att få "din tid".. Utan att få dåligt samvete för det. Man blir en himla bra mamma och "fru" då..;)Utan egen tid blir man en superbitsch...
Jag tycker faktiskt inte du låter bitter utan som en människa som måste få andas lite själv i bland...
Många stora kramar till dig från mig.
Anne
Skicka en kommentar